När uppfanns saxen? Från fjädersax till modern pivotsax

Saxen uppfanns inte vid ett enda känt tillfälle av en enda person. Saxliknande klippverktyg har funnits i flera tusen år. De tidigaste typerna var fjädersaxar, medan den moderna grundprincipen med två korsade blad kring en pivot kom senare.

Det mest korrekta svaret på frågan ”när uppfanns saxen?” är därför att tekniken utvecklades i flera steg från forntiden till den industriella eran.

De tidigaste saxarna var fjädersaxar

Tidiga saxar bestod av två blad som satt ihop med en böjd metallremsa. När handen pressade ihop bladen klippte de; när trycket släpptes fjädrade de isär igen.

Sådana fjädersaxar är kända från bronsåldern och forntida kulturer. Egyptiska exempel brukar dateras till omkring 1500 f.Kr., även om exakt vilken fyndtyp som ska kallas den ”första saxen” beror på definition och arkeologiskt material.

Principen används fortfarande i vissa moderna trådsaxar och fårsaxar. Formen är alltså mycket äldre än dagens hushållssax men har inte försvunnit.

Pivotsaxen förändrade konstruktionen

En modern sax har två separata blad som korsar varandra och hålls ihop kring en pivot eller skruv. Handtagen rör sig runt samma led och får skäreggarna att glida förbi varandra.

Pivoterade saxar av brons och järn var kända i den antika världen, bland annat under romersk tid. De utvecklades alltså långt före 1700-talet.

Det är därför missvisande att säga att en person på 1700-talet ”uppfann den moderna saxens grundform”. Det som förändrades då handlade främst om material och tillverkning i större skala.

Varför klipper två blad bättre än en kniv?

En sax skär genom skjuvning. De två skäreggarna passerar tätt förbi varandra och utsätter materialet för krafter från två håll.

Bladen är normalt formade och justerade så att kontaktpunkten flyttar sig framåt när saxen stängs. Om bladen blir böjda åt fel håll eller pivoten blir för lös kan materialet i stället vikas eller glida mellan dem.

Därför är passningen mellan bladen lika viktig som själva skärpan.

Sheffield och saxar av gjutstål

Den engelska staden Sheffield blev ett viktigt centrum för stål och eggverktyg. En återkommande uppgift i den lokala industrihistorien är att saxmakaren Robert Hinchliffe år 1761 tillverkade saxar av härdat och polerat gjutstål, alltså crucible cast steel.

Det var inte fråga om att hälla färdiga saxblad i gjutform. ”Cast steel” var benämningen på en högkvalitativ ståltyp som sedan smiddes och bearbetades.

Den nya stålkvaliteten gav möjlighet till hårda, hållbara eggar och blev viktig för den växande saxindustrin i Sheffield. Storskalig tillverkning av pivoterade saxar ökade under den industriella perioden.

Hinchliffe uppfann alltså inte saxen

Robert Hinchliffe beskrivs ibland som ”den moderna saxens uppfinnare”. Det är en förenkling.

Både fjädersaxar och pivotsaxar hade använts långt tidigare. Hans betydelse ligger i utvecklingen och tillverkningen av högkvalitativa stålsaxar i Sheffield, inte i att han först kom på idén med två klippande blad.

Leonardo da Vinci uppfann inte heller saxen

En annan seglivad myt tillskriver saxen Leonardo da Vinci. Han levde på 1400- och 1500-talen, men saxar hade då redan funnits i många århundraden.

Leonardo ritade och studerade mängder av mekaniska konstruktioner, men han kan inte vara saxens ursprungliga uppfinnare.

Pinking-saxen fick ett amerikanskt patent 1893

Specialsaxar utvecklades för olika hantverk. Ett väl dokumenterat exempel är Louise Austins amerikanska patent på pinking-shears, beviljat den 3 januari 1893.

Hennes konstruktion var avsedd att göra mönstrade snitt i tyg och andra material genom en kontinuerlig saxrörelse. Senare konstruktioner förbättrades och industrialiserades ytterligare under 1900-talet.

Pinking-saxen är alltså inte samma sak som att saxen som helhet uppfanns 1893. Patentet gäller en särskild typ och mekanisk förbättring.

Varför finns det så många sorters saxar?

Grundprincipen är densamma, men geometri och material anpassas efter uppgiften:

• papperssaxar har relativt allmän bladform,
• skräddarsaxar är byggda för tyg och långa rena snitt,
• broderi- och trådsaxar är små och precisa,
• köks- och fågelsaxar kan ha kraftigare blad och handtag,
• kirurgiska saxar tillverkas i former som passar särskilda medicinska uppgifter.

Ståltyp, härdning, bladens vinkel och pivotens justering avgör hur väl saxen fungerar för sitt material.

Höger- och vänsterhandssaxar är inte bara olika handtag

På en verklig vänsterhandssax är bladens överlappning spegelvänd jämfört med en högersax. Det gör att den vänsterhänta användaren både kan se skärlinjen bättre och pressa bladen mot varandra på rätt sätt.

En sax med symmetriska plasthandtag men vanlig bladordning är därför inte nödvändigtvis en fullvärdig vänsterhandssax. Bladgeometrin är en del av ergonomin.

Skärpa och pivot måste fungera tillsammans

En sax som har vassa eggar men för lös pivot kan ändå klippa dåligt eftersom bladen glider isär. Om pivoten är för hård blir rörelsen tung och slitaget kan öka.

Professionella saxar kan därför behöva både slipning och justering. Fel slipvinkel kan skada en sax även om eggen känns vass direkt efteråt.

Sax eller skär?

På svenska används ”sax” för många tvåbladiga handverktyg, men större och kraftigare varianter kan ha egna namn, exempelvis plåtsax eller häcksax.

På engelska görs ofta en praktisk skillnad mellan scissors och shears, där shears ofta är större eller avsedda för grövre arbete. Gränsen är dock inte en universell teknisk lag.

Så kan saxens historia sammanfattas

Det finns alltså minst tre viktiga utvecklingssteg:

1. fjädersaxar av metall i forntiden,
2. pivoterade korsbladssaxar under antiken och senare perioder,
3. förbättrad stålproduktion och storskalig tillverkning under 1700- och 1800-talen.

Saxen är därför resultatet av lång teknisk utveckling. Ett årtal som 1500 f.Kr., 100 e.Kr. eller 1761 kan beskriva ett visst stadium, men inget av dem ensam är ”dagen då saxen uppfanns”.